Svinalängorna – första tankar (s. 7-22)

Nu har jag börjat läsa boken Svinalängorna. Boken utspelar sig i en 70-talsförort, Svinalängorna, som folk kallar bostadsområdet. Hit flyttar Leena och hennes familj (inklusive katten Puti och hunden Terrie). Både varmt och kallt vatten rinner ur kranarna, spisen är fin och toaletten står inomhus. ”…Vi måste lova att aldrig klaga. Att vi måste komma ihåg det, att aldrig klaga. För vi hade fått en fin lägenhet, och vi hade haft tur. Mycket, mycket mer tur än många många andra” förklarar pappa Kimmo för Leena och syskonet Markku. För nu ska allt bättra sig.

Svinalängorna är skriven ur Leenas perspektiv, (i alla fall nu i början) ett barn, vilket ger en intressant insyn i hennes familj. Hon observerar vad hon ser utan att lägga tunga värderingar. Istället blir det mitt jobb som som läsare att måla upp en bild av Leenas familj. Faderns relation till modern, underkastningen och ibland skräckblandade respekten är central. När mamma är sur håller Kimmo sig borta, uppmärksam efter signaler som visar att vita flaggan är ute igen.

Redan i början av boken känns den här boken som något originellt och ser med förväntan fram emot att få läsa vidare om vad Svinalängorna har att ge till mig.

 

En surrealistisk strand är ofta en bra strand

Nyligen läste jag ut boken ”Kafka på Stranden” (Eller Kafka on the Shore på engelska). Den är skriven av den mångfalt nobellnominerade författaren Haruki Murakami och var fantastisk. Detta trots att jag knappt förstod något.

Det är sällan jag kan uppskatta något, texter, föreläsningar eller diskussioner, utan att förstå och hänga med i det mesta. Jag antar att det handlar om något sorts kontrollbehov, att man hänger med och är ”up to date” med allt man borde. Viljan att bevisa att man är kompetent och intellektuell nog för att förstå också en påverkande faktor. I Kafka på Stranden har man inte så mycket av ett val.

Visserligen kan man bestämma sig för att analysera denna högst intressanta bok. Det finns otroligt mycket att fundera över och att skapa teorier till, men den drivande och mycket rika handlingen gör inte det till ett måste för att kunna njuta av boken.

Den är skriven på ett sådant sätt att allt känns som en dröm. Utan att passa in i fantasy-genren händer onaturliga och underliga saker som inte alltid kan förklaras – men det gör inte så mycket. Man drömmer vidare och njuter av allt det som händer utan all sin uppmärksamhet på kritiskt tänkande, utan mer på upplevelsen. Likt en våg tas man med i det fantastiska, absurda och ibland lite obehagliga historieförloppet och njuter av friheten av att inte behöva vara den som gör allt jobb. Med strömmar så pass starka är det nästan så att jag inte vill, eller kan, försvinna iväg från Kafkas strand alls.

Mitt försök att skriva

Jag kan egentligen inte det här. Skriva ned mina tankar, känslor och åsikter. Konsten att formulera vad som händer i hjärnan med meningar och och ord har alltid för mig varit ett främmande och svårt territorium.

Jag kan behärska båda färdigheterna relativt bra. Jag tänker duktigt och skriver så gott jag kan. Det svåra ligger i övergången av den förstnämnda till den andra. Tankevärlden ligger i sitt egna spår, helt urskiljd från det som kommer ut ur våra munnar. Konsten att uttrycka sig kräver alltså att man kan översätta sina ogripbara tankar till det konkreta språket.

För mig är det fortfarande en utmaning. Jag lyssnar och försöker, läser och misslyckas. Det finns för mycket känslor och för lite struktur. När jag skriver känns orden felplacerade och falska, likt en illa utförd kopia av vad jag faktiskt vill få fram. Som att äta korv gjord på soja istället för kött. Det är frustrerande att veta något så tydligt men inte ha någon aning om hur det ska gå fram.

Bra texter är på ett sätt bevis på någons triumf. Författaren har lyckats förstå sig på relationen mellan sina tankar och hur de kan representeras på papper. När jag läser dessa texter förbluffas jag ofta av innehållet och detaljernas idérikedom. Jag imponeras av skribentens förmåga att fördela sina tankar på papper så att vem som helst kan uppleva och ta del av dem. Jag fylls av avund, men också vördnad, och för varje ord jag läser växter min längtan om att också kunna återge det okända, spännande och abstrakta som pågår inom människohjärnan.

Jag är 17 år och har hela livet på mig att lära, hur långt det nu blir. För stunden kommer denna blogg få agera som övningsplattform. Under de nästkommande åren kommer jag läsa texter och litteratur och sedan försöka beskriva hur dessa inlägg får mig att känna och tänka. För om andra kan lära sig att översätta allt det som kommer från hjärnkontoret kan väl jag? Övning, övning, övning.  Det kommer bli en riktig utmaning, men helvete vad jag har chansen att lära mig.